Vi bestämde oss för att ligga kvar en dag och uppleva Världsarvsstaden Karlskrona. Denna örlogsstad som Lord Nelson en gång i tiden benämnde som ointaglig.

Ett besök vid Gubben Rosenbom är förstås ett måste. Precis som elvakaffe som denna dag kunde intagas på ett av stadens kaféer.

Vi hade fått i uppdrag att hitta en ny flagga vilket vi också gjorde. Fast problemet var att den satt fast i Kungaslupen, så vi lät den sitta kvar.

Marinmuséet var häftigt med sina utställningar och gamla militärbåtar. Häftigast utav allt var att gå in i ubåten Neptun som ligger inomhus i en jättehall.

Det visade sig också att det var Skärgårdsfestival så vi passade på att avnjuta ”Världens Snabbaste Allsång” på torget på kvällen. En mycket kul show där Nic Schröder var huvudnumret.

Strax före klockan 10 tuffade vi ut från den lilla hamnen i Mörbylånga med kurs söderut genom Kalmar Sund. Det visade sig bli ännu en i raden utav årets varmaste dagar. Vinden var svag och mestadels med oss, så vi såg inte ens någon idé i att försöka segla. Därför blev detta dagen då vi tuffade för motor med autopiloten på och tillbringade mesta tiden i den lilla skugga som kunde fås på fördäck. Där fick vi t.o.m sällskap av en trollslända.

Just när vi skulle vända upp mot inloppet till Karlskrona, efter ca 6 timmars motorgång, så ökade vinden något och vi tänkte att nu har vi en chans att åtminstone segla en halvtimme. Efter att vi hissat och fick vind i seglen, så såg vi hur molnen framför oss tornade upp sig och vi hörde åskan inifrån land. Då förstod vi vart vinden kom från, och bestämde oss snabbt att redan efter bara några minuters segling reva igen. Lite fegt kanske, men det är alltid bra att ligga på den säkra sidan. Åskvädret nådde oss aldrig men vi såg under kvällen att det var inte så långt borta.

Inne i gästhamnen fick vi en jättebra plats nästan längst in.

Det var enormt lyxigt att vakna upp och vara helt ensamma i den fina viken vid Kiddeholmen. Vi började förstås med morgondopp innan vi släppte taget om bojen och gav oss iväg.

Under hela färden gjorde vi två väldigt tappra försök till att segla. En gång med ”stora blå” och en gång med det vanliga segelstället. Men resultatet blev detsamma. Vinden var alltför svag för att flytta på oss med rimlig hastighet.

Därför blev det i princip motorgång hela vägen. Väl framme i Mörbylånga möttes vi av en stilla liten ort som en gång i tiden hade haft stora ambitioner. Genom samhället går stora och breda gator. Ja t.o.m en esplanad är anlagd, men det blev aldrig så mycket mer. Hamnen var knappt halvfull och de flesta var tyskar. Måste finnas någon anledning till detta, men vi förstod aldrig varför.

Det blev två nätter i Västervik eftersom det skulle vara lite ombyte i besättningen. Denna sommar verkar det vara tradition att ligga två nätter i samma hamn när detta skall ske. Nu mönstrade Robert och Maria av, och istället mönstrade Alma på. Det passade också bra att ligga kvar till måndag förmiddag i Västervik för att göra ”viktiga inköp” i en affär som öppnar först klockan 10… När det var dags för oss att lämna Västervik så var det inte många båtar kvar i den delen av hamnen som vi låg. Endast en av båtarna i Storebro-eskaderna var kvar. Nämligen vår granne.

Färden söderut passerade många idylliska och trånga sund. Vi undrade om det inte kunde vara så att självaste Ingemar Stenmark hade lagt ut farleden eftersom det var rena slalombanan. När det var som mest idylliskt så hade vi kärnkraftverket i Oskarshamn som fond.

Vi hade sett ut en vik som såg mycket bra ut att ankra i strax söder om Oskarshamn som heter Kiddeholmen. Den skulle vara skyddad för de flesta vindriktningar. Väl framme så blev vi först förvånade av att det inte låg några andra båtar där. Sedan blev vi förvånade över att det där fanns två lediga SXK-bojar. Vilket flyt att bara göra fast i en av dem, så slapp vi bråka med vårt eget ankare.

Väl på plats så passade Alma och Jan på att ta sig ett kvällsdop i vattnet som nu nästan håller samma temperatur som Valhalla-badet.

Även denna väg så passerades den gröna pricken som har namnet Kejsaren. Enligt tradition skall den hälsas med en skål, men vi lät förnuftet råda och nöjde oss med att hälsa utan alkohol inblandat.

Denna dag blåste det på rejält och vi kunde långa tider logga 7-8 knop i undanvinden. Skönt var också att de många öarna gav en lugn sjö, utan för mycket vågor.

Med såpass bra fart så passade vi på att ta oss hyfsat långt och gick hela 60 nautiska mil denna dag. Det tog oss till Västervik. Vi kände oss nöjda att vi hade en båt och skulle till gästhamnen som såg fin ut på de bilder vi sett. Uppställningsplatsen för husbilar såg inte alls lika idyllisk ut med värmekraftverket som närmsta granne.

Gästhamnen i Västervik var lika fin som den såg ut på bilderna vi sett, om inte ännu finare. Vi blev uppmötta redan vid inloppet av en kille i gummibåt som lät meddela att eftersom vi kom såpass sent så hade några stora båtar lämnat så det fanns plats för oss i det nya bryggområdet. De båtar som hade lämnat tillhörde Storebro-eskadern som just avslutats. Därför fick vi ligga som en katt bland hermelinerna emellan 40 stycken Storebro av olika modeller.

Det bör dock tilläggas att även om gästplatserna vid de nya bryggorna på Slottsholmen var jättefina så lämnades det mycket i övrigt att önska avseende bekvämlighetsservicen med toaletter och duschar. Den ligger nämligen på kilometer-långt avstånd, åtminstone känns det så, från de platserna där vi låg.

Det var en mycket lugn och stilla, samt som hela denna sommaren, mycket varm morgon när vi hissade upp ankaret. Som på alla ställen på östkusten där vi ankrat i år så är det dying botten där ankaret riktigt suger sig fast, och tar med sig mycket av detta upp. Vi får mycket användning utav vår ”flushing pump” för att rengöra ankaret.

Det blev ganska mycket segling i den lilla vinden som var. En del med ”stora blå”. Förutom allra sista biten då vi gick för motor med vinden så det var helt vindstilla ombord i över 30 graders värme. Inte så långt från outhärdligt. Först var vi lite inne på Oxelösund, men när vi såg industriomgivningarna så hoppade vi över denna hamn.

Istället gick vi in en liten bit i Bråviken för att lägga till i Nävekvarn. En supermysig hamn där vi slappade på kvällen med rosé- och rödvin.

 

Lite oroliga för om djupet skulle räcka till för oss tog vi oss ändå allra längst in i hamnen där vi hittade en bra plats. Djupet visade sig där vara närmare 4 meter så det var ju gott om plats för oss.

Efter att ha utforskat alla begivenheterna i Utös hamn. Inklusive lite shopping för damerna så kastade vi loss. Mål denna dag var en liten ö utanför Trosa som heter Fifång. Den har två bra vikar för ankring och vi valde den norra som skulle vara lite bredare men ändå väldigt skyddad. Allt visade sig stämma och vi hittade ett bra ställe att ankra upp på. Det var några fler båtar som låg på svaj men långt ifrån knökat.

Eftersom det nu råder totalt grillförbud så var det ändå ingen idé för oss att ta sig iland så vi stannade ombord. (Kunde vi ha valt ett bättre tillfälle att slarva bort vårt grillgaller på?). Middagen bestod av en himmelskt god thai-kyckling som Maria anrättade.

De varma dagarna sätter sina spår på vattentemperaturen. Denna kväll hade vi drygt 24 grader varmt i vattnet.

Vi hann inte ens kasta loss från St Jolpan förrän det kom en båt och aspirerade på vår fina plats vid bryggan.

Första biten ut fick vi snirkla oss för motor, men när vi kom ner till Kanholmsfjärden blev det fartfylld segling. Därefter seglade vi Nämdöfjärden,  och Jungfrufjärden. Hade vi bara hittat en fjärd till så hade det blivit den fjärde fjärden denna dag.

Gästhamnen på Utö lär vara Stockholms skärgård näst populäraste angöring efter Sandhamn, och ont om båtar var det inte. Det som det var ont om var djup. Först gick vi in i den norra hamnen. Den första platsen vi hittade och gick in till, mellan två motorbåtar, där saknades det en dryg meter till bryggan. Då gick vi ut igen och provade en plats mellan två segelbåtar på andra sidan hamnen, mot Persholmen. Där saknades det ännu mer, men istället fick vi många glada tillrop från grannarna i segelbåtarna att det är ”bara att gasa på”. Nu var vi inte så intresserade utav att blästra kölen så vi lämnade även denna plats. Istället gick vi in i den södra hamnen, och där lade vi oss på nocken på en av de nyligen förlängda flytbryggorna. Här hade vi minst en halvmeter djup tillgodo. Lite konstigt att en hamn med så här mycket båtar dessutom inte hade några bojar eller fasta akterförtöjningar. Alla behövde lägga eget ankare på den dyiga botten. När vi väl hade kommit på plats kunde vi uppleva en del av den mycket trevliga stämningen iland. Middag avnjöts till stor belåtenhet på Nya Dannekrogen.

Självklart fick vi slåss lite med Finlandsfärjorna strax efter att vi hade lagt ut från Granhamn, men nu är det rutin för oss. Själva turen var både lite motorgång och en massa fin segling. Väl framme fick vi ”bästa platsen” längst in vid bryggan på St Jolpan.

Vi var lite oroliga att djupet inte skull räcka till för oss, men det var nog några decimeter vatten under kölen. På Finnhamn måste man ta en promenad och det gjorde vi bort till kolhandlar Rönströms gamla sommarresidens som numera är Vandrarhem. Strax intill kan man som sjömärke beskåda skorstenen till hans gamla ångare.

På kvällen firade vi med Champange då det var 25 år sedan Åse och Jan förlovade sig.

Kvällen i hamnen full med båtar var helt ”magisk”.

Från Mariehamn fick vi riktigt bra segling mot Sverige.

Viken på Granhamn var mycket mindre än vad vi hade föreställt oss. Vi hade t.o.m tänkt att vi kanske lägger oss på svaj om det inte finns plats till land, men det var inte att tänka på. Dock hade vi tur och kunde klämma in oss mellan två båtar. Framför oss på klipphällen hade vi 200 år gammal graffiti från den tid då det var riktigt röj på den lilla ön och skutorna låg där och väntade på att segla över till Finland.

Efter middagen hade vi tänkt att ta det lite lugnt, men först skulle vi bara ordna lite med förtamparna. Då upptäckte Robert en skruv och ett beslag på däck och då började cirkusen. En av skruvarna till ”adapterröret” på förstaget hade skruvat upp sig och gått ur. Innan vi förstod hur det hela fungerade och skulle återmonteras spände vi av riggen och försökte slacka av förstaget och en hel massa andra åtgärder. Vi fick mycket god hjälp av vår granne i en Bavaria 38 som hade några verktyg som vi saknade. Inte förrän på morgonen hade vi förstått vad som man skulle göra och fick ihop det ordentligt.

Hur som helst var det en mycket fin liten och skyddad vik att ligga i. Förutom att det blev en del svall när alla dessa Finlandsfärjor drog förbi strax utanför.